Är Islam en krigisk religion som skall bemötas med demokratiska korståg? – Några reflektioner

(Den oklippta versionen av min debattartikel i Hufvudstadsbladet 19 Maj 2005)

När jag bodde i Azerbajdzjans huvudstad Baku hösten 1997, njöt jag av att höra en grannkvinna sjunga böner den 19:de varje månad. (Hennes man hade avlidit den 19:de fick jag förklarat för mig). Jag gick ut på gatan för att höra bättre. Arabiska med azerisk accent är len och harmonisk, och hennes toner uttryckte vemod och ångest, men kanske fanns där förhopningen att deras själar skulle återförenas i nästa liv. Hur som helst så fann jag hennes böner spirituellt upplyftande, likaså tilltalades min själ av böneutropen från minareterna. Sista dagen i Baku gick jag runt på stan med Emil, en av sönerna i min värdfamilj. De bodde för övrigt i Bakus gamla stadskärna, omgärdad av en mur från 1300-talet, med slingrande gränder och ett dussintal moskéer, den äldsta från 1200-talet. Vi gick förbi en av de andra moskéerna vid bönetiden. Jag stannade till när jag hörde det långa utdragna ”Allaaahu akbar” och tårarna flödade ner längs mina kinder. Ja, så mycket älskar jag självmordsbombarnas religion.
Min religionsprofessor på Marlboro College i Vermont, Baptistpastorn James E. Thomas menade att det är missledande att tala om en Islam, när det i själva verket finns en hel uppsjö av tolkningar och versioner. Skönheten må vara överväldigande, men alltjämt finns där krigiska element i flera av de utbredda tolkningarna. I en annan del av världen mötte jag en Mufti (motsvarar ungefär biskop) som drog fram sin pistol när jag satt på hans kontor, för att ge eftertryck åt sitt krav på att polisen skulle dra tillbaka sina vägspärrar från hans distrikt. Likaså förnekade han inte sitt förflutna i landets gerrilla.
Korståg, folkmord och tvångskonverteringar (inte minst av samer och finnar) må svärta västerlandets historia, men i 2000-talets annars så galna värld är våld i Jesu namn en tämligen marginell företeelse. Frestande är det kanske att jämföra Muhammed och Jesus gärningar, där den förste lade grunden för ett imperium medan den senare framställs mer som att ha lett en misslyckad civil olydnadskampanj (som ju i och för sig bar frukt tre århundraden senare när Romarriket accepterade Kristendomen). Och så judarna, efter årtusenden av förtryck skapar de en apartheidstat som bedriver aktiv expansionism motiverat med de heliga skrifterna, är de mindre krigiska? Nåväl, ingen blir klokare av att dra sådana generaliseringar det är i princip lika hopplöst som att diskutera om Muhammed var pedofil eller inte (den debatt som pågått i Sverige på sistone).
Välkänt är dock att Islam används som ideologi för Al-Qaida, talibanerna och irakiska motståndet. Till en viss utsträckning användes religion även i retoriken från Saddam Husseins från början sekulära regim. När man dock (stödda av USA) låg i krig med shi’itiska Iran fann Hussein det lämpligt att lägga till orden Allahu Akbar på nationens flagga. När man sedan fann sig i konflikt med USA och dess kristna allierade fick Islam en större roll i regimens utspel. Saddams medier basunerade ut under de sista åren att han skrivit en Koran i sitt eget blod. Men baathregimens Irak hann aldrig bli mer islamistiskt än vad Bush den yngres USA är Krist-fundamentalistiskt. Bushs stöd från den kristna högern var instrumentalt i hans seger 2000, mycket tack vare att han offentligt deklarerade sig som en evangelisk Kristen. Dock har kristendomen endast en subtil roll i i Bushs motivation till kriget. De angivna skälen att Irak hade eller var på väg att skaffa massförstörelsevapen och var delaktigt i 11 september attackerna har redan belysts (och knäckts) i media, men där finns faktiskt element av korståg, om än ej i Guds men i demokratins namn, med syftet att sprida demokrati med vapens hjälp. Jag tar upp detta för att avrunda min argumentation om Islams roll i krigisk retorik, därför att min uppfattning är inte att utövarna av islam är mer krigiska än kristna. Det faktum att islam oftare än kristendomen idag avänds för att motivera krig beror snarare på att de kristna länderna är mer sekulariserade. Men för att förstå krigets retorik i väst anser jag att man bör överge den snävt definerade termen religion och istället tala om värderings- och trosystem. Vi i väst är ju lika övertygade om demokratins rättfärdighet som talibanerna är (ja de finns kvar) att mullorna skall styra. Mellanöstern kommer knappast bli fredligare och rättvisare av fler angreppskrig i demokratins namn. Kanske bör man istället närmare studera och kanske låna delar av den iranska modellen av kombinerad teokrati och demokrati, även om den förstnämnda är alltför dominant (uppenbart efter President Khatamis misslyckade försök till perestrojka) för att systemet i sin helhet skall falla oss västerlänningar i smaken. Som djupt övertygad om än ej konfirmerad demokrat vill jag argumentera för att folken i Mellanöstern skall få forma sin egen politiska framtid och vi måste alla lämna de dominerande tankegångarna om civilisationernas kamp.