Sunday, October 23, 2005

Tajikstan has banned headscarves in public schools...

Restricting freedom of religious expression is never a good idea and let's ponder upon possible reactions and consequences. First of all, the measure risks alienating devout muslims and adding to fragmentation of society. Certainly, we didn't see adverse consequences of France's ban on religious symbols in the education sphere, (the riots don't seem to be linked to this) but Tajikstan is not France. Bordering Afghanistan and recently troubled Uzbeikstan, coupled with Tajikstans indigenous delicate balancing of Islam and secularism illustrates the country's fragile predicament. The civil war is far from forgotten and many of the fighters are still unemployed.

Saturday, October 15, 2005

Quote of the day

I apologize for lying to you..... I promise not to deceive you, except in matters of this sort./Spiro T. Agnew
Morot, piska och budskap i världspolitiken

Politiska, militära, konventionella och okonventionella medel har sedan antiken brukats i noll-summespel mellan härskare. Mycket har dock förändrats i omständigheterna runt krig, diplomati, kupper och maktkamp. I det informationsgenomsyrade globala samhället ligger tonvikten i realpolitik mer på information och opinionsbildande än på konventionella vapen.
I Johannes Wahlströms artiklar i Stockholms Fria Tidning (http://www.stockholmsfria.nu/artikel/4056)och Ordfront (http://www.ordfront.se/Ordfrontmagasin/Artiklar/Ukraina.aspx) belystes Västs inblandning i den oranga revolutionen i Ukraina. De stora media däremot fokuserade på den i och för sig häpnadsväckande förgiftningen av Jusjtjenko och pro-Moskva lägrets manipulationer. Ämnet manipulation är alltjämt högaktuellt från Caracas till Kirgisien och sällan är det bara en aktör med fingrarna i syltburken.


Clintons fredsmäklare Richard Holbroke, talade senast han var i Sverige om lärdomarna från 90-talets internationella insatser på västra Balkanhalvön. Han använde det vanliga uttrycket ”piska och morot” om de medel man brukade. (Intressant nog har den amerikanska örnen ett knippe pilar mellan klorna på ena sidan och en olivkvist mellan de andra.) Nyligen talade jag med en högt uppsatt engelsk diplomat ansvarig för Albanien. Denne betonade mer nödvändigheten för det internationella samfundet att använda moroten som piska. Ett exempel på detta är kanske hur USA fick Serbien att utelämna Milosevic genom att hota med att strypa biståndet, eller rysk bestraffning av Georgien och Ukraina med högre pris på naturgas. Morotens klassiska tillämpning däremot användes effektivt 2001 när CIA-män reste runt i Afghanistan med väskor fulla av pengar och köpte krigsherrars lojalitet, sägs det. Afghanistan skiljer sig dock från Balkanländerna i den mån att landet är så underutvecklat, därmed användes realpolitikens redskap på klassiskt vis. Svensk militär personal i Afghanistan har under de senaste månaderna funnit isolerade bergsbyar där befolkningen fortfarande trott att Sovjetunionen ockuperade landet. I andra fall, i samhällen där befolkningen överskyls av information är den amerikanska örnens mäktigaste vapen varken pilarna eller olivkvisten; den amerikanske örnen vinner därför att den skriker högst och överröstar alla andra. Se bara på NATO:s presskonferenser vid upptakten till Kosovokriget, vilka grovt överdrev antalet flyktingar och döda. Sanningen om NATO:s desinformation uppdagades visserligen, men då hade nyhetsvärdet försvunnit och få lyssnade. (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=231339&previousRenderType=2)

Hur som helst så är de mellanstatliga konflikter jag nämnt del av en krympande kategori. Mer vanliga idag är inbördeskrig och intern maktkamp, om än nästan alltid med någon form av utländsk inblandning. Denna tendens blev tydlig i och med kalla krigets vänsterregimer med högergerrilor och vice versa. Då liksom nu var örnens skrik präglade av västs synsätt vad gäller demokrati, mänskliga rättigheter och marknadsekonomi (även om det mest var det sistnämnda elementet i ideologin som i praktiken eftersträvades). Men så skedde Västvärldens storartade seger; murens fall och sammetsrevolutionerna som sedan blev modeller för dagens maktkamper. Krasst generaliserande kan man konstatera att Radio Free Europe hade mer inflytande på murens fall än Pershing II-missilerna. Moroten fanns där också i form av förhoppningar av ett bättre liv hos både folkdjup och elit. (Med facit i hand ser vi dock att det bara var eliten som fick sin morot). Visst kan man också hävda att Västvärldens seger var ideologisk, och när då ett budskap segrar så är det genom information och kommunikation.

På Balkanhalvön umgicks jag med en amerikansk West Point-utexaminerad, nu civilanställd hos NATO, som arbetade med ”info ops” (informationsoperationer). I jämförelse med sitt förflutna i infanteriet beskrev han sitt nuvarande jobb som ”samma sak men i andra änden av maskineriet”. ”Psy ops”, psykologisk krigföring var en central del av hans sysselsättning, som han undvek att beskriva i detalj. Klart framstod dock att det handlade om att påverka opinionsblidning. Jag träffade under de sista två åren också en lång rad balkanpolitiker. Bläddrandes i min anteckningsbok blir jag varse om att ”manipulation” hör till de mest förekommande orden, vilket även känns väldigt bekant från mina tidigare möten med politiker från före detta Sovjetunionen. Hur många gånger fick jag inte höra att den och den journalisten, politikern, rebellen eller gangstern var ett verktyg för parti X eller stormakt Y. Alla sådana anklagelser bör tas med en nypa salt, men mycket tyder ändå på att just manipulering är det främsta medlet i dagens realpolitik. Individer manipuleras med pengar eller utpressning och folket manipuleras med propaganda. Detta för kanske tankarna till den kända liknelsen med marionetter som kontrolleras av dolda mästare, men verkligheten liknar mer glöd som blåses på såväl öppet som dolt.

I många länder där det glöder idag har media och det civila samhället nyckelroller. Självklart finns där också diplomater och eller agenter som agerar för sitt lands upplevda intressen. De suddiga gränserna mellan alla dessa aktörer ger bränsle till konspirationsteorier, vilka i sig ofta nyttjas i propagandan. Den välkände judiske informatonsmogulen George Soros maktposition ger näring åt klassisk antisemitism. Soros fotfolk är för övrigt inte längre välkomna i Uzbekistan, amerikanska militären likaså. 29 juli deklarerade uzbekiska utrikesdepartementet att amerikanerna hade 180 dagar på sig att förflytta sina soldater och flygplan från uzbekiskt territorium. I vårt närområde är Polen aktivt i Vitryssland genom stöd till oppositionella och till Vitrysslands polska minoritet. Lukasjenkos senaste motdrag var att förbjuda utländskt bistånd till politiska aktiviteter.

Vi får också se vad som händer i Azerbajdzjan som går till val i november. En rörelse vid namn ”Yeni Fikir” (Nytänkande) har bildats efter georgisk och ukrainsk modell. Det blev kännt den 4 augusti att dess ledare Ruslan Bashirli blivit arresterad och myndigheterna anklagar honom, såväl som amerikanska National Democratic Institute (NDI) och ärkefienden Armeniens säkerhetstjänst för inblandning i ett försök till olagligt regimskifte. NDI leds av ingen annan än Madeleine Albright. Myndigheterna går hårt fram i sin kontrarevolutionära iver, orangea plagg beslagtas i Bakus butiker rapporterade www.mosnews.com 19 augusti (http://www.mosnews.com/news/2005/08/19/orangenon.shtml).

I Ryssland har president Putin ända sedan år 2000 gradvis stärkt kontrollen över media. Nu har han även börjat koppla ett (judo)grepp om det civila samhället. Senast väckte han stor oro när han kritiserade utländsk finansiering av det civila samhällets aktörer. Även intressant i relation till detta tema är att Putins sympatisörer har startat en ”patriotisk och antifascistisk” ungdomsorganisation vid namn ”Nasji” (De Våra). Företeelsen är klart och tydligt regimens reaktion till revolutionerna i Georgien, Ukraina och Kirgisien. Dessa ungdomar skall stoppa de orangea i Ryssland. Under denna sommar har tusentals av dem skolats i retorik, politik och andra färdigheter varvat med idrottsaktiviteter vid ett flertal läger. Företeelsen är inte helt ny, utan snarare en ny Komsomol anpassad till 2000-talet.

Det skulle vara fördelaktigt om konflikter mer skulle utkämpas med hjälp av ökad information, muntlig argumentation och förhandling och vapnens roll minskades. Vi är tyvärr långt därifrån idag. Kontrollen över information och opinionsbildande kan tyvärr utnyttjas i negativa och farliga syften. Se bara på hatradioprogrammen som manade till folkmord i Rwanda 1994. Man bör inte heller vara blind för manipulation även bland oss stabila EU-medborgare. Många oroades ju över Berlusconis kontroll över den italienska mediamarknaden.